Nytt PM Svenska B
Vi kommer att prata om naturalismen och realismen. Det är två snarlika epoker som oftast förknippas med varandra men vi ska försöka skilja dem åt och förklara vad de innebär., samt dess kännetecken. Sedan kommer vi (som alla andra) att visa texter som representerar epokerna och sist kommer vi att diskutera dessa.
Båda epokerna skapades under 1800-talet varav realism kom till i början för att sedan utvecklas vidare till realismen i slutet av århundradet. Naturalismen blev då en mer extrem form av realismen.
Anledningen till att de förknippas så starkt med varandra är att grundtanken är densamma. I båda epokerna vill man skingra det som är sant och verkligen förklara fakta, oavsett hur ful eller äcklig den egentligen är.
Anledningen till att de förknippas så starkt med varandra är att grundtanken är densamma. I båda epokerna vill man skingra det som är sant och verkligen förklara fakta, oavsett hur ful eller äcklig den egentligen är.
Naturalismen är den senare av de två epokerna och den slog aldrig igenom på samma sätt som realismen gjorde. Den är väldigt rå och känslokall, vilket ger texterna en väldigt objektiv känsla.
Realismen däremot är lite mjukare och kan relateras en aning till romantiken som trots allt var föregångaren. Den är mer konstaterande av känslor och var först med att beskriva saker för vad de verkligen var. Det var inte längre sagor om hjältar utan faktaberättelser om hur vardagen såg ut. Hur människor såg ut och hur de betedde sig.
De båda epokerna inspirerades mycket av Charles Darwin och Karl Marx och det märks i hur all text presenteras. Den är väldigt faktamässig och det finns inget utrymme för egna tolkningar. Inte heller påstås människorna vara onda eller goda då åsikter framställs exakt och med en slags uttråkad ton.
Författarna som presenteras kommer att vara Charles Darwin (kort), Gustave Flaubert och Leo Tolstoy. Det blir mestadels fakta om författarnas bakgrund, vilken har inspirerat skrivsätten. Även korta sammanfattningar av böckerna vi valde kommer att presenteras.
Gustave Flaubert var välbärgad och utbildad, vilket gav honom rätt så fira händer med texterna han skrev. I Madame Bovary skrev han om en mans kärlek till en annan kvinna än den han var gift med (grov synd). Han blev därefter åtalad men fick inget straff, han fortsatte att skriva böcker till sin död, som tragiskt nog var en hjärnblödning.
När man talar om tragiska dödsfall så kommer man ju in på vår andra författare, Leo Tolstoy. Leo var även han från en välbärgad familj, adlig till och med. Leo skrev två riktigt kända verk: Krig och fred och Anna Karenina. Dock var han väldigt missnöjd med samhällets press på ära och berömmelse, lite som en dåtida hippie, och tog som vana att gå i vanliga bondkläder hemma på gården. Tolstoy dog 82 år gammal, på en tågresa mot ödemarken där han hade planerat att leva som en eremit.
Källor:
1. Svenska i tiden Lärobok B Röd s. 201- 203
2. Svenska i tiden Lärobok B Röd s. 205- 209
3. Lev Tolstoj, 1877, Anna Karenina, Ryssland, Norstedts
4. Gustave Flaubert, 1856, Madame Bovary, Frankrike, Albert Bonniers Förlag
5. Jennica Petré, 2011, Genomgång, Sverige, Mikael Elias Gymnasium
Diggar tolstoy alltså... Jämställdheteten måste verkligen varit en sak han brann för, i våt och torrt.
SvaraRaderaJag tycker epoken har en ganska stor "utveckling" sen epokerna innan,helt nytt tänk och inget hämtat ifrån tidigare som vi sett mycket innan. Tycker det är intressant och ställa sig frågan om människan, samhället också började tänka som naturalismen och realismen i sin vardag? Började man tänka mindre med hjärtat, visade mindre känslor, gav allt i sin vardag en vetenskaplig förklaring? Hur var det för de kristna som stod klämda mellan guds förklaringar i bibeln och vad vetenskapsmännen sa?
Håller med dig där, Stephanie. Det är spännande att fundera kring huruvida det som kännetecknar olika epokers litteratur även speglades hos dåtidens "vanliga" människor, och deras syn på saker och ting. Hade vi nämnt några av de drag vi anser vara karakteristiska för naturalismen och realismen för en då levande snubbe hade han kanske skrattat oss rakt i ansiktet?
SvaraRaderaPersonligen hade jag nog exploderat av undertryckta känslor som inte fått komma till uttryck om min vardag skulle rulla på i enlighet med dessa epokers ideal, snarare än att glatt leva med en torftig livssyn baserad på inget utöver det som rörde sig i skallen. Kanske kände realism- och naturalismmänniskan likadant? Kanske började denne till och med visa mer känslor som en motreaktion till den känslofattiga litteraturen?
Ja alltså, med tanke på att Flaubert blev åtalad så VAR det ju en enorm chock att helt plötsligt skriva sådana saker! Jag tror alltså inte att folk gick omkring och undertryckte känslor, men att man i litteraturen valde att se på människan som laboratoriedjur, man satte dem i miljöer, såg vad som hände, beskrev. Man ville ju till stor del bara bort från romantiken också..
SvaraRadera